23 december 2010

God jul och gott nytt år!

2010 blev året då vi i Alliansen mötte väljarna efter fyra års arbete med att utveckla och förnya välfärden. Resultatet blev i huvudsak gott. I vårt landsting fick vi åter igen väljarnas förtroende och sitter därmed kvar. Nu väntar nya utmaningar på en lång rad områden: Akademiska sjukhuset och kollektivtrafiken är två av dem, men det finns fler.

Det vi då ska ha för ögonen är meborgarnas bästa. Landstingets viktigaste uppgifter är att svara för att alla som bor i vårt län har en så god hälsa som möjligt, och blir så väl omhändertagna som möjligt om vi blir sjuka. Till de viktiga uppgifterna hör också att se till så att vi kan bo, arbeta och leva i alla delar av länet - och att vi kan röra oss mellan arbete, skola, bostad och upplevelser av olika slag. Samt att se till så att vårt län kan fortsätta att växa och utvecklas.

Dessutom hör dessa viktiga utvecklingsområden ihop. Kollektivtrafikens uppgift är också att bidra till tillväxt och utveckling, men vi har också ett näringsliv som är nära sammanknutet med sjukvården - och ett näringsliv som växer tack vare en stark klinisk forskning.

Men för att orka behöver man ibland vila. Nu tänker jag ta några dagar med lite lägre tempo för att samla krafterna inför ett mycket spännande 2011. Det blir några dagar med familjen, med avkoppling och reflektion, med god mat och inte minst med rörelse utomhus.

Jag önskar dig som läser min blogg en riktigt god jul och gott nytt år. Glöm inte varför vi firar jul och tänk lite extra både på dina närmaste och på dem som kan behöver lte extra omtanke så här i juletid.

22 december 2010

Kort rapport: det mesta fungerar!

Jag noterar att TV4:s Janne Nordling gör något som definitivt får betraktas som enn undantag i journalistiken: han rapporterar att något är helt normalt!

I det här fallet handlar det om att ortopedakuten (om man ska vara riktigt nogräknad finns det numera två) klarar snön och halkan ovanligt bra. Det ger, som sagt, skäl att påpeka att det mesta fungerar som det ska för det mesta. Det som normalt rapporteras i media är ju det som inte fungerar - inte det som fungerar bra.

Det gäller att ha detta i minnet, annars är det lätt att tro att tågen aldrig går, att det alltid är kris överallt i vården och att de flesta elever lämnar skolan med goda kunskaper. Men tidningar, radio och TV berättar lyckligtvis (?) inte om tåg som går i tid, om lyckade operationer, om den väl fungerande vardagen. Och så vidare.

Bra eller dåligt? Tja, i grunden är det faktiskt bra. Medias uppgift är att spegla nyheter och att göra det utifrån ett allmänintresse. Då är också den enda rimliga innebörden att allt det "elände" som emellanåt skildras är det som avviker från det normala. med andra ord kan vi alla vara hyggligt lugna så länge olika kriser och stormar referereras. Det är ju belägg för att det handlar om en avvikelse från det normala.

En ropande röst...

Tydligen är det synd om Uppsalademokraten. Väldigt synd. Tidningen har inte tillräckligt många prenumeranter, och ny riskerar presstödet att ryka. Det skulle, enligt tidningen själv och en och annan supporter, att vara väldigt trist efter som "en viktig röst i den lokala presskören" skulle tystna.
Om så är fallet kan man sannerligen diskutera. Uppsalademokraten ägnar sig nämligen i ganska begränsad utsträckning åt riktig journalistik och destor mer åt att inte bara vara en liten aning kritisk mot makthavare eller grävande efter spännande fakta. Uppsalademokraten är inget annat än ett organ för att ge den rödgröna oppositionen röst på såväl ledar- som nyhetsplats.

Skälet till att Uppsalademokraten inte blivit någon succé på mediamarknaden är således enkelt. Den behövs inte som "ännu en röst" eftersom de medier som i övrigt finns att tillgå gör det jobb som behövs. Den behövs möjligen som en megafon för en politisk rörelse - men det är faktiskt inte ett allmänintresse.

Möjligheterna för Uppsalademokraten att överleva bygger förhoppningsvis inte på om tidningen får presstöd eller inte, utan på om det finns tillräckligt många socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister som vill gynna tidningen. Och möjligen om det finns andra som vill läsa om vänsterns syn på diverser lokala frågor. Ett annat alternativ är givetvis att även Uppsalademokraten gör som alla andra medier (utöver public service-media), nämligen att skapa en så attraktiv produkt att människor vill läsa den och annonsera i den.

21 december 2010

Det grejar vi!

Nästan varje dag ställs vi i landstingsmajoriteten inför problem och utmaningar av de mest skilda slag - allt från den höga kostnadsutvecklingen på Akademiska till frågor om tillgång till parkeringsplatser. Vi får frågor och krav på lösningar som handlar om mammografin, om väntetider, om bemötande och massor av annat.

Efter de fyra år som gått sedan vi vann valet 2006, och med den planering vi nu gör för de kommande åren, kan vi med gott samvete säga: det löser vi!

När vi går igenom de år som passerat sedan valsegern 2006 kan vi nämligen konstatera att det är just det vi gjort. Vi har, för att ta några exempel, bemästrat landstingets dåliga ekonomi, förbättrat tillgängligheten i primärvården, slutit avtal med samtliga landsting i sjukvårdsregionen, infört en ny ersättningsmodell för primärvård och - för att fylla på med en lite mindre fråga - hanterat den olagliga ockupationen av lokaler på Ulleråkersområdet i våras.

Under åren som kommer har vi gott som utmaningar att hantera, eller problem att lösa om man vill så. och eftersom vi har löst de problem som hittills dykt upp; varför skulle vi inte kunna lösa de som ligger framför oss? Att en del av dem varit "långbänkar" som pågått i åratal gör ingen skillnad. Tvärtom är det så mycket mer angeläget att lösa de gamla och ingrodda problemen.

I grunden handlar detta om en insikt om att det som beskrivs som problem, och därmed kräver en lösning, är just det som vi politiker fått väljarnas förtroende att hantera. Då gälelr det att hitta en lösning, och helst av allt en lösning som gör att problemet inte återkommer. det är så vi stegvis både förbättrar och utvecklar vårt landsting, och det ska vi fortsätta med i några år till.

Därför längtar jag på sätt och vis till valet 2014, när vi än en gång ska möta väljarna och redovisa vad vi har åstadkommit. Men lika mycket är jag angagerade i vardagen, för det finns nya utmaningar att ta ansvar för redan idag. det är i själva verket en del av tjusningen med att ha fått väljarnas förtroende.

19 december 2010

Det finns en viktig skillnad

Wikileaks publiceringar av dokument från diverse offentliga organs sekretessbelagda databaser sägs vara ett sätt att främja demokratin. Så kan man kanske se på saken, men det skadar kanske inte att även Wikileaks och deras syften undergår någon liten granskning.

Låt oss därför fundera ett ögonblick över från vilka länder dokumenten kommer - och inte kommer.

En mycket betydande del av det material som publicerats kommer givetvis från USA. Ett land som naturligtvis måste bevakas, för detta land dryper ju av onska och diktatur. Eller?

Desto färre är dokumenten från länder som Zimbabwe, Venezuela, Iran eller Nordkorea. Varför då?

Det finns faktiskt en anledning till att Assange och hans kollegor inte intresserar sig för dessa, och åtskilliga andra, länder. De låter sig nämligen inte påverkas av metoder som dessa - av ett synnerligen enkelt och ganska intressant skäl. Det är att de uppräknade länderna, och åtskilliga fler, inte ens med bästa vilja kan räknas till demokratiernas skara.

I USA, Sverige, Nederländerna och ytterligare ett antal länder går makthavare däremot att påverka. Och påverkan kan leda till att makthavare får lämna sina ämbeten. Det är liksom en viktig del av meningen med demokratin.

Men just därför hör i alla fall jag till dem som hellre hyllar demokratin, med alla dess skavanker, än jag hyllar länder som de ovan nämnda. Och därför är George W Bush eller rent av Berlusconi med mycket god marginal att föredra framför Castro, Chavez eller Mugabe.

18 december 2010

Kortare väntetider - bra!

Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, liksom många andra medier, uppmärksammar idag att kraven på vårdgaranti ska skärpas. Det är väldigt bra. De länga väntetiderna, de små möjligheterna att välja vårdgivare och den begränsade makten för patienten är en brist i den annars mycket väl fungerande svenska sjukvårdsmodellen.

Utgångspunkten, menar socialministern, är att "skärpa kraven på landstingen". Jag förstår vad han menar, och delar det han säger. Men det finns ändå en viktig sak som behöver påpekas; här ligger nämligen ännu en brist i vår förträffliga sjukvårdsmodell. Landstingen är idag, i allt väsentligt, både kravställare och dominerande producenter av hälso- och sjukvård. Kanske ligger där också en viktig del av problemet. Ökad mångfald och större valmöjligheter för patienten är viktiga led i att nå det som socialminister Göran Hägglund strävar efter. I vårt landsting har vi dragit dessa erfarenheter och ser fördelarna med en ökad mångfald av vårdgivare. Men det som hitills gjorts räcker inte.

¨Långa väntetider i vården beskrivs ibland som någonting närmast nödvändigt, och som en form av mer eller mindre dold prioritering. På senare tid har kampen mot allt för långa köer och väntetider också beskrivits som ledande till att grundsatsen om vård till alla efter behov och oavsett betalningsförmåga skulle äventryas. Givetvis är detta rent nys. Den som har god ekonomi kan alltid "betala sig förbi" köerna, just därför måste vi som vårdpolitiker ständigt ha blåslampan på i kampen för kortare väntetider och köer.

Ökad mångfald leder dessutom till större effektivitet och bättre användning av de resurser som med skattemedel tillförs vården. Även detta leder till ökad rättvisa och dessutom till att fler accepterar den sjukvårdsmodell vi alla vill - eller i alla fall säger oss vilja - värna.

Jag tror starkt på svensk sjukvård. Just därför tror jag att regeringen är på rätt väg. Vi som är ansvariga i landstingen ska slå in på samma väg. Vårdköerna ska kortas, punkt slut. Den som väntar på vård väntar fortfarande för länge.

17 december 2010

En fast kurs för Akademiska sjukhuset

Tillsammans med mina kollegor i Alliansen skriver jag idag i UNT om framtiden för Akademiska sjukhuset. Artikeln kan du läsa här. Det är en artikel som andas framtidstro, och det finns det fog för. Så sent som igår torsdag deltog jag i ett sammanträde med rikssjukvårdsnämnden och fick ytterligare belägg för Akademiskas starka ställning i sjukvårds-Sverige.

Men om Akademiska ska behålla sin ledande position så räcker det inte med att vila på lagrarna. Tvärtom krävs krafttag för att flytta fram positionerna på en rad viktiga områden. Det, i sin tur, kräver att sjukhuset får ett tydligt uppdrag som går ut på att allting inte kan göras på ett och samma sjukhus. Inget av de andra ledande universitetssjukhusen är organiserat på det sättet, och det är nu hög tid att vi lotsar Akademiska i samma riktning. En hel del bassjukvård kommer även i framtiden att utföras på Akademiska sjukhuset -men den volym bassjukvård som ska utföras där ska avgöras av behovet utifrån den uttalade ambitionen att verkligen vara ledande i landet.

En sådan strategi förutsätter också att sjukhusets verkliga framgångsområden definieras och görs tydliga. Då bör det sägas att dessa framgångsområden än många och räcker långt för att hålla sjukhuset på en ledande nivå. Men lika lite som andra, motsvarande sjukhus är Akademiska sjukhuset bärt på allt.

Riktningen och visionen är alltså utstakad. Strategin för att uppnå detta låter sig inte formas i en handvändning, och kan inte beskrivas i en debattartikel. Det arbete som nu väntar handlar om att förvandla visionen till en hållbar och fungerande verklighet. Det är ett arbete som måste ske på många nivåer och involvera alla medarbetare. Men den politiska viljeinriktningen finns väl fastlagd. Det är en viktig grund för det fortsatta arbetet. Vi i Alliansen är stolta över vårt sjukhus och använder inte begrepp som "fritt fall" eller "sjunkande skepp" när vi talar om det. Vi tror inte heller att sjukhuset är "hotat" bara för att tuffa utmaningar väntar.

Ledarskap handlar bland mycket annat om att lägga en grund för handling och framtidstro. Det är därför vi lägger fast kursen på det sätt vi gör. Gnälla, hota och klaga får andra göra - men det passar inte för en stark och hållbar framtidsvision.

15 december 2010

I fritt fall?

Den som är satt i skuld är som bekant inte fri. I vårt landsting är det numera god ordning på ekonomin, vilket tydligt belyses av den nationella ekonomirapport som igår presenterades av Sveriges Kommuner och landsting. Rapporten kan du ladda ner och läsa här.

Påstående om att vårt landstings ekonomi skulle vara i "fritt fall" är alltså direkt felaktiga och beror antingen på bristande kunskaper om verkliga förhållanden eller på rena osakligheter i argumentationen.

En trygg och stabil ekonomi är inte ett hot mot en trygg och väl fungerande verksamhet i välfärdens kärna. Det är tvärtom en förutsättning! Det är också den stabila och goda ekonomin som gör att vi detta år kan göra viktiga satsningar på alla kärnverksamheter i landstinget. Både hälso- och sjukvård, kollektivtrafik, kultur och regionala utvecklingsfrågor får tillskott i årets budget. Det kan vi göra därför att vi har ordning och reda på landstingets ekonomi.

Den goda ordningen kommer att bestå, så länge Alliansen har makten i vårt landsting. Det är ett löfte, grundat på den goda ordning vi haft sedan vi fick förtroendet 2006.

14 december 2010

Berslusconi och Chavez

I den ena ringhörnan: en premiärminister som valts av folket i öppna och demokratiska val, och som prövas i en förtroendeomröstning helt enligt reglerna. Förtroendeomröstningen vinner han, och är därmed både demokratiskt och konstitutionellt sett en fullt legitim innehavare av sitt ämbete. Belöningen: omfattande protester från politiska motståndare.

I den andra ringhörnan: en med knapp marginal vald president som nu vill styra sitt land med hjälp av dekret - så att det parlament som folket röstat fram inte ska sätta stopp för hans tilltag. Dekreten förhindrar givetvis effektivt sådana tokigheter som förtroendeomröstningar och andra hinder för en så kallad effektiv maktutövning.

Den ene av dessa två makthavare beskrivs med jämna mellanrum i svenska media som både korrumperad och maktfullkmlig. Den andre beskrivs i stället närmast som någon sorts folkhjälte.

Att så är fallet är ingen slump. Den ene hör nämligen hemma till höger och är därmed i någon mening lite och i alla fall inte riktigt folkvald på något sätt. Den andre hör hemma till vänster och har därmed på något lika konstigt sätt alltid (?) fribrev för sina tilltag - även om de innebär omfattande inslränkningar i sitt folks fri- och rättigheter.

Personligen har jag inte så svårt att ta ställning. I valet mellan en demokratiskt vald ledare som följer givna lagar och en person som trixar och fixar med dekret och andra knep för att behålla makten, så är det den som låter demokratiska processer ha sin gång som är den goda i mina ögon. För somliga andra är det uppenbarligen så, att det är okej att göra vad som helst - om man hör hemma till vänster.

Påpekas ska kanske också, att jag inte är någon större beundrare av Berlusconi. Men jag har inte rösträtt i italienska parlamentsval och har därmed inte närmare med saken att göra.

13 december 2010

Förbättringsarbete för forskningen

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns väldigt mycket att vara stolt över, när det gäller Akademiska sjukhuset. I fredags deltog jag i ett regionalt seminarium om cancervård, och lovorden haglade från kringliggande landsting som deltog. I det fallet handlade det om att tillsammans med de övriga landstingen i vår sjukvårdsregion bygga upp ett regionalt cancercenter. Det arbetet är nu inlett och ställer självfallet stora krav både på vården, utbildningen ochj forskningen som bedrivs vid sjukhuset. På onsdag åker jag på sammanträde med rikssjukvårdsnämnden, och även där väntar goda exempel på hur framstående Akademiska sjukhuset är på reader av viktiga områden.

Men vänta nu? Har inte sjukhuset beskrivits som ett "sjunkande skepp"? Är inte landstingets ekonomi i "fritt fall"?

Nej, riktigt så ser det inte ut i verkligheten. Inte om man granskar fakta och för en saklig diskussion om läget i landstinget och på sjukhuset. Att det finns krafter som - kanske av politiska skäl, vad vet jag? - vill måla en mörkare bild av läget är kanske något som vi som leder verksamheten får finna oss i. Bilden stämmer i vart fall inte, det finns det många som kan vittna om.

Det är således dags att hyfsa den mörkas bild som målas upp av sjukhuset, men också att fortsätta och intensifiera utvecklingsarbetet. Inte bara länssjukvården och sjukhusets ekonomi behöver ett systematiskt förbättringasarbete -även den kliniska forskningen mår bra av att genomlysas, just i syfte att göra förbättringar. Exakt hur detta ska läggass upp och genomföras är i skrivande stund inte klart, bara att det är viktigt att även den kliniska forskningen vid sjukhuset får berättigad uppmärksamhet. Det är den specialiserade vården och forskningen vid sjukhuset väl värd. Den är nämligen i världsklass, men det finns ändå mer att göra.

12 december 2010

Hur skulle det gå utan nytänkande?

Ser på ABC-nytt om planerna på att öppna biblioteken i Nacka för nya idéer. Det är en intressant tanke. I just Nacka finns redan ett folkbibliotek som drivs av en fristående entreprenör. Det ligger i kulturcentret Dieselverkstaden och är verkligen värt ett besök för den intresserade; jag var själv där och hälsade på i vpåras och imponerades mycket av vad som kunde göras på en ganska liten yta. Inte minst den nära kopplingen till annan verksamhet, både kommunal och kommersiell, var intressant.

Mot detta står rädslan för att pröva nytt som kommer till uttryck i ABC:s reportage. Det är en räsdla som i mycket liknar den som fanns i det förra seklets början, när nya idéer också växte fram på olika områden. Men samhällsutvecklingen stannar om det inte finns nytänkare, entreprenörer, banbrytare och ledare som vågar. Det gäller i biblioteksvärlden och i kulturlivet som helhet men också både i näringslivet och i den offentliga sektorn som helhet. Den förstelning som blir följden är direkt förödande för hela samhällets utveckling.

Det är också därför som den viktiga skiljelinjen allt mer står just mellan nytänkande och förstelning, mellan en tro på att förändring kan leda till förbättring och att allt ska vara som förr. Eller, om man så vill, mellan stopplagar och startlagar.

Hur krafterna som motsätter sig nytänkande ser ut är inte så svårt att gissa. Den alltid lika utvecklingsfientliga webbplatsen Alliansfritt Sverige ställer sig givetvis i första ledet, men de får snabbt sällskap. Delar av den svenska författarkåren är snabbt på plats för att uttala sin förkastelsedom. Att nytänkande och banbrytande av motsvarande slag är en del i deras och alla andras rätt att tycka, tänka, skriva och rita vad man vill tycks inte riktigt lika självklart. Inte ens just idag, om man säger så.

Jag hoppas därför att Tobias Nässén, ordförande i kulturnämnden i Nacka, fortsätter sin politik för nytänkande även om det uppenbart finns tuffa motkrafter att handskas med!

09 december 2010

Vem är det som drabbas av laglöshet?

Det råder rena vilda västern på nätet just nu, säger en ledande expert på IT-säkerhet till Svenska Dagbladet. Bakgrunden är det "nätkrig" som brutit ut som en följd av turerna kring Wikileaks. Men det kanske mest intressanta är hur olika aktörer positionerar sig i debatten.

Ganska ofta framställs nämligen Wikilieaks, och deras supporters, som den så kallade lilla människans företrädare. Det sägs vara nyttigt att dokument läcker ut till allmänt beskådande, att myndigheters hemsidor hackas och att ministrar och andra offentliga personer på olika sätt drabbas av nätattacker av olika slag.

Den som resonerar så bör sätta sig ned och fundera en stund, framför allt när brösttonerna om demokrati, medborgarinflytande och värn om den enskilda människan blir allt för högljudda.

En av de absolut mest grundläggande komponenterna i en demokrati är rättsordningen. Lagar och regler ska gälla lika för alla, och alla som misstänks för brott har rätt att underkastas en rättsprocess som följer vissa regler. Vidare är en av grundstenarna i demokratin förtroende mellan olika aktörer och respekt för de spelregler som liksom bildar grunden för hela det demokratiska systemet.

Allt detta tycks nu inte bara den hårda kärnan av Wikileaks sympatisörer kasta överbord - utan också många av dem som man i vart fall tycker borde ha en aningens mer balanserad syn på begrepp som demokrati, rättvisa och öppenhet. Ett exempel är den uttalat socialdemokratiske debattören Göran Greider som i morgon-TV både demoniserar USA (ett land med minst sagt starka skydd på området) och relativiserar situationen i länder som USA och Nordkorea.

Det kan likaså vara på plats att komma ihåg att en attack mot regeringens hemsida eller en kapning av en hemsida med samma namn som en minister (Beatrice Ask) inte är en attack mot en ondsint företrädare för någon sorts odemokratisk kraft. Det är ett direkt angrepp på den representativa demokratin och därmed ett hån mot begrepp som folkstyre och medborgarinflytande.

Angrepp mot den så kallade statsapparaten i en demokrati är ett angrepp på just demokratin. Det utesluter inte vare sig kritisk granskning eller konstruktiv oppostion - tvärtom! Det är genom den kritiska granskningen och de konstruktiva motförslagen som oppositionen ska utövas i en fungerande demokrati. Den väl fungerande demokratin förutsätter rent av en konstruktiv - och demokratisk - opposition. Men hackande av hemsidor och sabotage mot den fria och öppna debatten främjar knappast demokratin. De gör således inte heller de röster i debatten som hellre uttalar sin sympati för rena lagöverträdelser än för demokratiskt valda företrädare för det folk som demokratin är till för att tjäna.

08 december 2010

Reformer ger resultat

Det är naturligtvis väldigt trevligt att UNT uppmärksammar och uppskattar våra insatser på miljöområdet, men det kan möjligen vara på plats att påpeka att Alliansen har kraft att göra mer än en sak samtidigt. Arbetet med att stärka (snarare än rädda) Akademiska sjukhuset pågår med full kraft, och det gör miljöarbetet, närvårdsutvecklingen och förnyelsen av kollektivtrafik, primärvård, folkhälsoarbete och mycket annat också.

Vi har mycket att göra, och gör just nu mycket. Liksom förra mandatperioden, då vi uppfyllde de allra flesta vallöftena, ska vi under dessa fyra år arbeta vidare med att reformera vårt landsting. För det behövs.

07 december 2010

Närvård på gång

Förutom att jag idag hade nöjet att hälsa ett femtiotal diplomater välkomna till ett studiebesök på Akdemiska sjukhuset och stämma av den fortgående processen med byggandet av Psykiatrins Hus så var dagens kanske viktigaste fråga att hantera processen för att utveckla närvården i Östhammars kommun. Den frågan hade ändå hård konkurrens av både kollektivtrafik och kulturfrågor.

Redan vid den förra mandatperiodens början slog vi i Alliansen fast att vi måste hitta lösningar på två viktiga frågor. Den ena är att decentralisera vården. Den andra är att se till så att de som har störst behov av vård får den vård de behöver. Dessa två problem måste dessutom förenas med ett tredje, nämligen att skapa en bra samordning mellan landstingens sjukvård och kommunernas äldre- och handikappomsorg.

Vägen till att uppnå detta har inte har varit helt enkel, och det är kanske inte så konstigt eftersom det handlar om att tänka nytt óch om att göra förändringar. Så mycket roligare och mer spännande är det då när man ser att det rör sig framåt! Det gör det just nu i Östhammar där invigningen av en särskild närvårdsavdelning nu närmar sig. Det är ett samarbetsprojekt mellan Östhammars kommun och landstinget, och det bygger just på att hitta gemensamma lösningar mellan kommun och landsting.

Få medborgare bryr sig om vilken offentlig aktör som erbjuder en viss service; det viktiga är att kvalitén på det som erbjuds är bra. Projekt som detta bygger just på den tanken. Kommuner gör det kommunen är bra på, och landstinget sköter sitt - men vi gör det tillsammans. Det skapar en bättre verksamhet och använder resuserna bättre.

Närvårdsutvecklingen är bara en av många saker som vi i Alliansen har åstadkommit för att förnya och förändra vården. Vi har mycket att vara både stolta och nöjda över - men vi har också väldigt mycket kvar att göra!

06 december 2010

Ropen skalla, avgång åt alla!

Beatrice Ask kan tvingas att avgå, säger socialdemokraten Morgan Johansson myndigt i en av många kommentarer till den senaste Wikileaks-affären. Inte nog med det. Någon vänsterpartist får sina femton minuter av berömmelse genom att kräva en så kallad sanningskommission. Miljöpartisten Peter Eriksson, ordförande i Konstitutionsutskottet (KU), har anmält hela historien till...ja, just KU. Då kan han ju skruva den ett varv till.

Och Beatrice Ask? Är hon skärrad? Planerar hon för sitt tillbakadragande?

Nja, knappast. Hon som många av oss andra börjar bli van vid det här. Tvärtom tar hon hela affären med största ro och fattning. Inget otillbörligt har gjorts, säger Beatrice. Vi är rätt många som tar henne på orden. Inte minst eftersom hon redovisar frågan på det bra sätt hon faktiskt gör.

Men det vi ser, som jag också påtalat i andra sammanhang (inte minst vårt eget landsting) är inget annat än ett exempel på det som en annan socialdemokrat, Urban Ahlin, berättade om häromdagen. Bristen på egen politik maskeras nödtorftigt genom att kasta grus i regeringsmaskineriet.

Nu är detta egentligen inte så mycket att hetsa upp sig över. Väljarna brukar vara klokare än så, och genomskådar framför allt bristen på konkret politik och handlingskraft. Och den justitieminister vi för närvarande har kan förhoppningsvis arbeta vidare med det viktiga reformarbete som krävs inom rättspolitiken, polisväsendet och andra områden som faller inom justitieministerns ansvar.

Retorik och praktisk politik

Idag får vi i landstingsfullmäktige en utmärkt belysning av skillnaden mellan majoritet och opposition i landstingspolitiken. Det är Arne Sandemo som på ett lysande sätt i debatten om landstingets miljöprogram belyser oppositionens totala ovilja att ta ansvar.

Före sommaren fanns ett färdigt förslag till miljöprogram, framtaget i total enighet i den arbetsgrupp som arbetat fram programmet. Arbetsgruppen bestod av företrädare för alla partier, hade till uppdrag att förhandla fram ett program som alla partier stod bakom och lämnade också ett politiskt förslag i fullständig enighet.

"Det är politik det handlar om" säger socialdemokraten Per-Olof Widell, och det är alldeles riktigt. Vi i majoriteten trodde, kanske en aning troskyldigt, att det gick att göra överenskommelser med oppositionen. Nu har vi handfast men nyttigt lärt oss vad sådana försök till överenskommelser är värda. Det ska vi inte glömma under resten av mandatperioden heller.

Nog om det. Vi lägger nu fram ett miljöprogram som är både offensivt och ambitiöst. Vi ska arbeta vidare för att gå på offensiven på detta som på många andra områden. Jag är stolt både över miljöprogrammet och över det sätt som mina kamrater i Alliansen driver debatten och klarlägger denna höga ambition.

04 december 2010

Som sagt

Uppgifterna i media (se till exempel Svenska Dagbladet) är varken överraskande eller särskilt upphetsande. Möjligen kan de sägas bekräfta det jag tidigare påtalat i flera inlägg. I brist på gemensam politik valde - och väljer... - de rödgröna att kasta grus i maskineriet snarare än att forma en egen politik.

03 december 2010

Ord och handling - eller pratpolitik och tjafs

Uppsala Nya Tidning skriver idag om arbetet med att bygga Psykiatrins Hus. Som en del av artikeln intervjuas miljöpartiets oppositionsråd Johan Edstav.

Edstav gör som han brukar. I svepande ordalag påstår han att man "ställt hårdare krav" och "varit kritiska ända från början". Mja, vi i Alliansen har vid det här laget vant oss vid Edstavs taktik. Han uttrycker gärna kritiska synpunkter men kommer sällan eller aldrig med några särskilt konkreta förslag - och det är inte så konstigt!

Allt för konkreta, eller i god tid framställda, förslag kan man ju komma att bli skyldig till i framtiden - och det kan ju bli jobbigt. Bättre då att lägga fram förslagen på ett sätt så att de blri riskfria och dessutom kan användas på det sätt som sker i den refererade artikeln.

Vi i Alliansen har ett ansvar för att ett hus kommer på plats i tid, inom givna ekonomiska ramar och med de tuffa miljökrav som vi har ställt upp. Vi kan inte unna oss lyxen att åratal efteråt tala om vad som hade kunnat göras bättre, för till skillnad från Johan Edstav är vi tvungna att inte bara säga saker som låter bra i media - vi måste dessutom svara för hur det faktiskt fungerar.

Psykiatrins Hus kommer att bli ett bra hur, både för verksamheten och för miljön. Det kommer att invigas 2012, vilket verkligen är på tiden. Huset är nämligen ett av otaliga projekt i vårt landsting som helt enkelt inte kom igång under de år då Johans Edstav och hans rödgröna vänner käbblade om politiken. Mer om detta käbbel finns att läsa i den bok som (S) gett ut som ett led i sitt hundraårsjubileum.

Alliansen käbblar inte. Det är därför det nu står byggkranar på sjukhusområdet. det gjorde det inte 2006.

Ett sjukhus att vara stolt över!

Det tål att upprepas. Akademiska sjukhuset är ett sjukhus i världsklass, med en forskning i världsklass. Det har belagts upprepade gånger, men det skadar som sagt inte om det sägs igen.

Varför klankar då så många på Akademiska? För egen del tror jag att grundorsaken är enkel. Det är ett stort och väldigt mångsidigt sjukhus, och det finns helt enkelt inte en sanning som täcker in hela sjukhuset. En enda isolerad händelse eller företeelse kan därför lätt uppfattas som om det vore något som är allmängiltigt för sjukhuset som helhet.

Det är värt att tänka på, både i det pågående nyhetsflödet och i samtal mellan människor. Inte minst är det så med tanke på de ganska många människor som kontaktar mig för att berätta hur nöjda de är med den vård och den omvårdnad de har fått.

De som kommer med sådana berättelser, och de är många, bidrar också till bilden av Akademiska. Det är värt att komma ihåg, inte minst för alla de människor som dagligen arbetar på sjukhuset.