14 januari 2015

Tre frågor som avgör framtiden

Jag belv glad när jag läste Anna Kinberg Batras och Tomas Tobés debattartikel i dagens DN. Jag tror att Batra och Tobé slår an rätt ton, men också hittar de rätta frågorna för att vi moderater ska fortsätta att utvecklas.

Samtidigt som jag (på visst avstånd) följer skeendet efter den extra patistämman, så ägnar jag okså tid åt att titta tillbaka och fundera på vad som faktiskt hände under åren efter det katastrofala valnederlaget 2002. Vi moderater har fortfarande åtskilligt att lära av den läxan.

Varje politisk rörelse som aspirerar på att vara relevant måste svara på de frågor som människor ställer. Idag handlar många av de frågorna om tre omrården, som Batra och Tobé också tar upp. Det är dessutom tre områden som hänger nära ihop: välfärden, integrationen och jobben.

Jag pratar ofta med människor som har frågor om skolan, omsorgen och sjukvården. Sällan handlar deras frågor om "vinster i välfärden" eller andra organisatoriska frågor som vi som är politiskt verksamma älskar att prata om. Desto oftare visar frågorna på en oro som handlar om vilken välfärd vi som invånare kan vänta oss i framtiden. Jag förstår att många undrar om samhällets resurser kommer att räcka, särskilt efter den svartmålning som varit allt för vanlig under lång tid.

Det leder fram till område två: migration och integration. Många av de samtal jag för handlar om en koppling mellan migration/integration och välfärd. Väldigt många människor är helt enkelt oroliga för att samhällets gemensamma resurser inte ska räcka till om vi har ett högt flyktingmottagande. Därför är det viktigare än någonsin attt vi med gemensamma krafter kan se till så att vi kan välkomna nya invånare i vårt land - och se till så att de verkligen berikar vår gemensamma välfärd. Med en bra integrationspolitik är jag övertygad om att invandring är bra för vårt land både på kort och lång sikt.

Men om vi ska klara den utmaningen, så handlar mycket om den tredje frågan: en arbetsmarknad som ha plats för alla som kan och vill arbeta. det är nyckeln till att klara finanseringen av välfärden och bygger på att vi klarar att ge alla som söker sig till vårt land en egen möjlighet att försörja sig och sina närmaste.

Där ligger de största utmaningarna för oss moderater - och för Sverige. Nu börjar arbetet med att forma den politik som behövs som ger svar på människors frågor. Det är utmaningen inför nästa val, i september 2018.

12 januari 2015

På rymmen från en ankdamm

Skriver detta behagligt tillbakalutad i en solstol på semester. Kanske behövs den distans som en utlandsresa ger för att få perspektiv på media och debatt i Sverige.  För redan ett par dagar med ökad närhet till internationella media ger anledning att fundera över hur det står till med det kulturella och intellektuella klimatet i vårt kära fosterland.

Bakom oss ligger några dagar av osedvanlig dramatik. Terrordåden i Paris är i verklig mening en internationell händelse av största nyhetsmässiga mått. Men det är också en nyhet med många vinklar och många historier att berätta. När det mest akuta skedet nu passerat följer ännu mer av diskussion, reflektion och analys.

Av detta finner jag ytterst lite i svenska media. Att en tidning som franska Le Mondelevererar mer av både nyheter, djup och dramatik är kanske inte så konstigt. Men att även brittisk och amerikansk press har så mycket mer att berätta, det säger ett och annat om den nyhetsrapportering vi får del av i Sverige. För den som undrar kan jag exempelvis berätta att fransk debatt nu börjat om de politiska följderna av terrordåden och möjligheten att införa särskilda terrorlagar av den typ USA införde efter den 11 september. I utländska media kunde jag också läsa att både Israels premiärminister och Palestinas president deltog i den stora marschen i Paris i söndags. Jag ber svenska medier om ursäkt om jag, trots ivrigt surfande, missat något referat av detta.

Det aktuella skeendet är inte unikt. När såg vi senast rapporter i svenska media om det politiska läget i våra grannländer? Vad vet den normalt politiskt intresserade om inrikespolitik i länder som Tyskland eller Spanien? Ytterst lite, om man endast följer svenska media.

Skulden för detta ligger inte i första hand på mediernas utrikesreportrar. De är i många fall mycket högklassiga journalister (även om det finns undantag som jag inte ska nämna). Frågan är bara hur de och deras redaktörer på hemmaplan väljer att värdera och vinkla allt som händer ute i världen - och vad det leder till i den lokala, svenska debatten.

Minst lika sorgsen blir man nämligen av vad detta aningen torftiga berättande om livet ute i den stora världen får för effekt på inrikespolitisk debatt här i Sverige. Lite utblick skadar som bekant aldrig, och effekten på den mer intellektuella analysen kan var och en säkert själv ana. Nu senast har detta bland annat lett till att högst etablerade debattörer i Sverige (inga namn...) har kunnat häva ur sig ståndpunkter som direkt hade blivit rejält mosade om de publicerats i tidningar som har samma renommé i sina respektive utgivarländer som Aftonbladet, DN eller Svenska Dagbladet har i Sverige. Glädjande nog har även andra bloggare, till exempel alltid skarpa Rebecka Weidmo Uvell i flera av sina inlägg gjort liknande reflektioner.

Den viktigaste frågan för en bar debatt och ett bra intellektuellt klimat i Sverige är därmed inte vilken partifärg olika journalister och andra makthavare i media har. Den viktigaste frågan är om de gör ett bra jobb. Så länge utländska medier är en viktigare källa än svenska dito anser jag nog att det finns en del potential för förbättring.