Det låter ju bra

Idag skryter statsminister Stefan Löfvén om regeringens påstådda förmåga och vilja till samarbete. Det låter förstås väldigt bra. Löfvéns problem är bara att Svenskt Näringsliv har helt andra besked.

Samma dag som statsministern stolt proklamerar sitt nya onnovationsråd, så pekar Svenskt Näringsliv genom sin VD Carola Lemne på de problem som följer av regeringens planer på att chockhöja arbetsgivaravgiften för unga.

Ett av problemen i svensk ekonomi är den svaga rörligheten på arbetsmarknaden. Har man väl fått jobb brukar det gå bra att behålla det. Få personer med erfarenhet och kontakter går utan arbete. De spm är utan arbete är unga och nyanlända. Det säger något om vad som måste göras för att klara både jobb och integration.

Löfvén borde lyssna på Lemne. Det skulle gynna svensk arbetsmarknad och svensk ekonomi. Det hade också varit ett tecken på att Löfvén menar allvar med sitt prat om dialog.

Men det lär inte bli av.

Leva som man lär

Swedbank (eller Sparbanken som den hette en gång i världen) har en VD som heter Michael Wolf. Han kan bokstavligen skratta hela vägen till banken, med en rekordstor lönehöjning. Säkert är han också värd sin vikt i lönecheckar, för hans styrelse och ytterst hans ägare vet säkert vad de gör.

I alla fall när det gäller styrning av Swedbank och lönesättning för högre befattningshavare. Däremot är det sämre ställt med moralen.

Största ägare i Swedbank är arbetarrörelsens försäkrings-, finans- och riskkapitalbolag Folksam. Man hör alltså hemma i en sfär i storfinansen som ofta har hög svansföring när det gäller Corporate Social Responsibilty (CSR) men som sannerligen inte lever som man lär.

Anders Sundström är inte bara styrelseordförande i Swedbank och före detta dito i storägaren Folksam. Han är också styrelseordförande i den stora dagligvaruaktören Kooperativa Förbundet - som är en av de stora aktörerna bakom Sveriges Konsumenter - som brukar klaga på just de så kallade "storbankerna".

Mitt tips till oligarkerna i arbetarrörelsekapitalsfären är att börja städa framför den egna palatsporten och få lite ordning på både ägarstruktur och lönesättning för egna direktörer. När man sedan visat lite självinsikt och moralisk resning går det bra att komma med i debatten om CSR igen. Tills dess kan man också ta ett samtal med den egna politiska grenen om det här med att leva som man lär.

Konsumentupplysning

Har du hört talas om organisationen Sveriges Konsumenter? Det har du säkert, om du följer medias nyhetsrapportering. Det är en organisation som ofta uttalar sig om olika frågor som rör handel och konsumtion.

Av namnet framgår att det är en organisation som vill företräda oss konsumenter och tillvarata våra intressen. Ursprungsmärkning, kvalitetsfrågor och lagstiftning kring konsumenters rättigheter är några av de frågor som Sveriges Konsumenter gärna uttalar sig om.

Men företräder Sveriges Konsumenter verkligen Sveriges konsumenter? Vilka krav är rimligt att ställa på en organisation som valt detta namn?

Jag har själv arbetat i många år med handel, både i olika butiker och i företag som är producenter och distributörer av varor till detaljhandeln. Det har gett två viktiga lärdomar. Den ena lärdomen är att handel, särskilt detaljhandel, måste vara väldig känslig för vad de egna konsumenterna tycker. Om man inte har en god känsla för kundernas önskemål och krav så kan det snabbt gå illa. Å andra sidan vet varje handlare att nöjda kunder kommer tillbaka.

Den andra lärdomen är rollfördelningen mellan kunderna å ena sidan och handlare, distributörer och producenter å den andra. Kunden är kung i butiken. De olika distributionsleden har till uppgift att uppfylla kundens önskemål och förväntningar

I svensk detaljhandel har vi haft en intressant utveckling under senare år. Butikerna har blivit större, men kedjorna har också blivit betydligt fler. En hel del av handeln i vissa branscher har flyttat till nätet. Externa köpcentra har tagit en allt större del av detaljhandeln, inte minst den så kallade sällanköpshandeln men också handeln med dagligvaror. Tillsammans med en ökande varuimport har detta lett till en enorm utveckling.

Därtill finns ännu en intressant utveckling att nämna. En av de traditionellt stora aktörerna i svensk detaljhandel, Kooperativa Förbundet, har under de senaste tjugo åren haft ytterligt svårt att klara sig i konkurrensen med andra aktörer. Inte minst (men inte enbart) ICA har kunnat ta rejäla andelar av den svenska detaljhandelskakan.

Vad har då Sveriges Konsumenter (organisationen, alltså) med allt detta att göra?

Jo, Sveriges Konsumenter är starkt knutna till ett företag på den svenska detaljhandelsmarknaden. Det är ett företag som i sin tur har starka kopplingar till en rad organisationer knutna till arbetarrörelsen. Sveriges Konsumenter är en organisation som i huvudsak har andra organisationer som medlemmar. Vilka dessa organisationer är kan man läsa på Sveriges Konsumenters hemsida: ABF, Coop, PRO och LO är några av dem. Alla är de knutna till varann i en organisation som i grunden är politisk, och rent av partipolitisk.

I ärlighetens namn finns också en organisation för den konsument som vill ansluta sig som enskild medlem. Vi konsumenter heter den organisationen. Efter visst letande på hemsidan, och lite räknande, så går det att räkna ut att denna organisation har ett åttiotal (!) medlemmar.

Med andra ord: medlemmar i Sveriges Konsumenter är inte i första hand Sveriges konsumenter. Medlemmar i Sveriges Konsumenter är en rad organisationer som samtidigt äger en av de stora - om än inte så värst framgångsrika - aktörerna i svensk detaljhandel. Möjligheten för en enskild medlem i någon av dessa organisationer - som inte primärt sysslar med konsumentfrågor - att påverka hur just den organisation man är medlem i, i sin tur agerar i Sveriges Konsumenter, är naturligtvis obefintlig.

Med andra ord: organisationen Sveriges Konsumenter kallar sig för "partipolitiskt obunden". Men flera av dess medlemsorganisationer är starkt knutna till ett av Sveriges politiska partier, nämligen arbetarrörelsens politiska gren. Sveriges konsumenter är heller inte en organisation som bygger på konsumenters intresse. Flera av dess medlemsorganisationer har tvärtom starka intressen i svensk detaljhandel.

Det är uppenbart att det behövs en del konsumentupplysning kring vilka intressen i svensk debatt som företräds av en organisation som kallar sig Sveriges Konsumenter.

Luddism eller moderna lösningar

Robot. Själva ordet andas omänsklighet. Därmed får ordet makt över tanken, och det är lätt att tro att ny teknik ska ge oss en kallare och mindre värdig vård.

När jag läser dagens artikel av företrädare för Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) i Svenska Dagbladet infinner sig lite av den känslan. Den moderna tekniken, med roboten som sinnebild, beskrivs som något som kan vara hotande och som vårdtagaren ska kunna säga nej till. Visst framhålls också fördelar, som ökad integritet och lättare arbetsförhållanden för personalen. Och, visst, det etiska aspekterna är viktiga att lyfta fram.

Men det viktigaste etiska förhållningssätet borde ändå vara det som lyft mänskligheten till den nivå där vi befinner oss idag: en nivå av välstånd som vi knappast ens kunde drömma om före - i tur och ordning - ångmaskinen, explosionsmotorn och mikroprocessorn.

Det finns idag ingen som tycker att hemtjänstpersonal på landsbygden "av etiska skäl" ska ta sig fram på cykel. Bilen, inte en robot men väl en maskin som underlättar vår rörlighet, är helt nödvändig för att äldre och funktionshindrade som bor utanför tätorter ska kunna få berättigad samhällsservice.

Det finns heller ingen som ifrågasätter Permobilen eller andra tekniska hjälpmedel som blivit standard.

Jag tycker det är bra att modern teknik i vården granskas från ett etiskt perspektiv. men det finns skäl att varna för moderna varianter av luddism i tron att det ger ett vamrare och mänskligare samhälle.

För det gör det inte. Om vi säger nej till moderna tekniska lösningar, så säger vi nej till uppfinningar som underlättar människors vardag. Låt oss säga ja till mer tid för omtanke och färre tunga lyft. det är bra för alla berörda.

Såpaskådis eller statsman?

Ser en radda mer eller mindre kvalificerade kandidater paradera inför valet av ny partiledare för våra vänner Kristdemokraterna. Det är väl detta som brukar kallas för "öppen process" och av somliga av någon anledning framhålls som "mer demokratiskt".

För egen del ser jag fram emot valberedningens förslag.

I en bra demokratisk process är ett gediget valberedningsarbete en självklar del. Då kan olika kandidaters kvalitéer vägas fram och tillbaka, och en lugn och samvetsgrann prövning föregå ett beslut som förhoppningsvis kan fattas i bred enighet.

Det är märkligt att högt tonläge och motsättningar, inte minst i nomineringsfrågor, betraktas som i någon mening mer "demokratiskt" än att arbeta noggrant och systematiskt med något av det viktigaste i politiken: hur kandidater till olika uppdrag nomineras och utses. Politiken verkar ibland ha smttats av något som minner om både Melodifestivaler och spektakulära dokusåpor.

Jag önskar KD lycka till i valet av ny partiledare, och jag är övertygad om att en kompetent valberedning kan göra ett bättre jobb än röstrobotar och spektakulära utspel.

Aktuell Rapport den 13 februari 2015

Aktuell Rapport
- din guide till det politiska fredagsmyset
Fredag den 13 februari 2015

Blocken har gjort upp om skolan. Men är de överens?
Nu har vi fått den första överenskommelsen - eller uppgörelsen - mellan blocken i det nya politiska landskapet. Det är intressant, och tänkvärt, att följa efterspelet.

Allianspartierna, som har parlamentariskt stöd för sin linje, har valt att backa från delar av sin skolpolitik för att skapa en bred enighet i viktiga frågor. Dessvärre är intresset för att hedra denna uppgörelse mycket måttligt från regeringspartiernas sida.

Alternativet till överenskommelsen hade varit att Alliansen fått igenom sin politik med stöd av Sverigedemokraterna. Det vore inte den smakligaste av lösningar, men det är möjligen dags för regeringspartierna att erinra sig två saker. Det ena är att man är en minoritetsregering. Det andra är att kloka och hållbara överenskommelser bör vara just överenskommelser. Då för man lov att hedra det man kommit överens om, inte omedelbart prata om hur illa man tycker om motparten.

Ta till exempel det där partiet som så gärna pratar om "blocköverskridande lösningar". Så. Nu har vi en sådan. I det läget vore det trevligt att få se en enda svensk kommun med S-styre som förklarar sig intresserad av att i uppgörelsens anda vara med i försöket med betyg från fjärde klass.

Det känns alltså inte som att partierna i skolpolitiken har kommit överens, som man gör vid ett förhandingsbord. Snarare har man gjort upp.

Minus noll att förloraSvensk ekonomi står och stampar. Att Riksbanken då gör vad man kan för att stimulera konsumtion och investeringar är inte så märkligt. Något underligare är möjligen att media riktar in huvuddelen av sin rapportering på att bankerna eventuellt kan införa avgifter på de tjänster man tillhandahåller. Visst vill vi alla ha ränta på våra surt förvärvade sparpengar, men det vore kanske mer angeläget att media förklarade varför det är viktigt att ekonomin sätter fart och vad vi som medborgare och konsumenter kan göra åt saken.

Lönebildning för lärare
På tal om uppgörelser: en yrkeskår vars löneutveckling verkligen lämnat en del att ösnka under lång tid är lärarna. Tittar man på lönestatistik får man en god del av orsaken. I stora delar av lärarkåren är lönespridningen ytterst liten, och förtjänstutvecklingen därefter. Det gör att en duktig lärare inte ser minsta spår av sin duktighet i lönekuvertet. Vad det kan betyda för resultat och arbetsglädje lämnar jag till läsaren att begrunda.

Individuella löner har förekommit ett bra tag i offentlig sektor, men inte riktigt fått genomslag i alla delar. Där finns säkerligen et stor del av grunden till missnöje och vantrivsel som vi sett uttryck för på senare år. Det är också ett tecken på hur viktgit det är att fortsätta arbetet med att reformera det offentliga som arbetsgivare. Men det gäller också att reformarbetet går vidare i rätt riktning.

Nu tar vi helg. Sköt om er, ta hand om varandra och ha det så gott
Erik

Aktuell Rapport - snart i en brevlåda nära dig

Kanske kommer du ihåg TV4s humorprogram "Parlamentet"? Varje söndagskväll i flera år roade några av landets främsta komiker publiken med politisk satir i form av fejkade parlamentariska debatter.

Ett av de fasta inslagen i programmet hette "Aktuell Rapport" och gick ut på att panelen helt enkelt kommenterade aktuella politiska frågor. Ett exempel kan du titta på här.

Tidigare skrev jag veckobrev med samma rubrik, och nu är det dags att väcka detta till liv igen.

Tills vidare kommer jag också att publicera nyhetsbrevet även här på bloggen.

Om du vill komma med på sändlistan och få nyhetsbrev med e-post, så skickar du ett mail till rapport@erikweiman.se

Det första nyhetsbrevet hittar du här.

Trevlig läsning - och trevlig helg

Fundamentalisterna

Det pågår en spännande rörelse i vårt land. Allt fler upptäcker fördelarna med att kunna göra egna och medvetna val, även när det gäller välfärdstjänster. Visst finns det avarter, men det finns också ett tålmodigt och målmedvetet arbete med att hela tiden hitta förbättringar. Inga politiska reformer, och inga system, är perfekta från början.

Men det finns också ett motstånd. Alla gillar inte att människor myndigförklaras och ges rätten att fatta egna beslut. Någon kan ju välja fel. Något företag kan etablera sig av felaktiga orsaker, och någon annan aktör kan drabbas. Därför måste hela tanken bakom möjligheten att välja förhindras och de aktörer som erbjuder olika alternativ måste stoppas och allt återgå till det gamla. När man inte behövde välja.

De krafter i politiken som vill reformera välfärden, öppnade för mångfald och skapa utrymme för dynamik och nytänkande stöter alltså på motstånd. I det läget kan det vara klokt att lära av historien. Det vi nu ser i svensk debatt har faktiskt hänt förr.

Det är inte alls unikt att de som sitter på makten använder sin position till att försvara de värden som man tror på. Det behövs inte ens några nya argument, bara en viss anpassning och modernisering. Därtill skadar det inte, nu som förr, att demonisera sin motståndare.

För ungefär hundra år sedan stod en liknande strid i svensk politik. På den ena sidan de som tyckte att den rådande ordningen fungerade väl, och med ljus och lykta sökte argument för sin sak.

Inte genom att öppet och nyfiket granska vad ett nytt förhållningssätt kunde föra med sig, utan genom att hänvisa till hur väl det fungerat under långa tider.

Inte genom att tro på människors förmåga att göra val, utan genom att hänvisa till de "risker" som ett systemskifte kunde leda till.

De som skulle välja kunde inte se skillnad på alternativen. De riskerade att lockas av falska budskap och rent bondfångeri. Och kunde de verkligen se sitt eget bästa?

Likaså förekom flitigt argument om konsekvenserna för samhällets fortbestånd. Ökade möjligheter att välja kunde leda till att de som skulle göra val röstade bort viktiga samhällsfunktioner. Det måste självklart förhindras - och i vart fall inte tillåtas skaka samhället i dess grundvalar.

Det parti som jag varit medlem i anklagas ibland - i huvudsak oriktigt - för att ha motsatt sig den allmänna rösträtten. Sant är att införandet av denna viktiga reform föregicks av många års debatt, och att det fanns företrädare för bägge sidor i stora delar av det dåvarande samhället.

Men en del saker är sig lika, som sagt. Även idag finns det intressen som motsätter sig att människor ska få göra sina egna val. Då gällde det att få rösta på sina företrädare i allmänna val. Idag gäller det att kunna göra egna ställningstaganden om skola, läkare eller andra välfärdstjänster.

Jag levde inte på 10-talet. Om jag hade gjort det så hade jag, som nu, slagits för ökade möjligheter för människor att välja. Och jag hade, som nu, mött motstånd. Av fundamentalister.

När bockfoten sticker fram

Läser dagens DN om regeringens vilja att stoppa "vinster i välfärden". Frågan är ett talande exempel på hur den nuvarande regeringen, och inte minst socialdemokratin, fungerar.

Socialdemokraterna framställer sig själva som ett pragmatiskt och samarbetsorienterat parti. Man vill ge skenet av att sätta förnuft före ideologi och att man gärna kompromissar i det goda samförståndets namn. Men den fina politiska viljan till samarbete och kompromiss brukar snabbt försvinna om partiet är i egen majoritet eller kan hitta samarbetspartners som passar den egna ideologiska agendan.

Den legendariske finansministern Gunnar Sträng lär en gång ha sagt att "steg för steg ska vi socialisera samhället, men det ska inte basuneras ut på gator och torg där det lättt kan missförstås".

Det är en socialdemokratisk grundsats som håller ännu idag.

I vinstfrågan drog sig socialdemokraterna inte ett ögonblick för att göra upp med det parti som inte tvekar att säga vad man tycker om fristående alternativ i välfärden, nämligen det vänsterparti med rötter i kommunismen som inte har glömt var man har sina rötter. När den uppgörelsen stötte på patrull i riksdagen bytte socialdemokraterna självklart taktik. Nu är ambitionen att, som civilminster Shekarabi uttrycker det, att prata med "de demokratiska partier som är intresserade av att ta ansvar". Det ska bli intressant att se vilka partier Shekarabi och Löfven då tänker sig. Ett rimligt antagande går att göra på grundval av de överenskommelse vi sett genom historien. De har alla ett gemensamt, nämligen att de bidrar till att uppfylla socialdemokratins överordnade mål.

Vilket det är? Tja, fråga Gunnar Sträng.

Är det då omöjligt att göra upp med socialdemokrater? Inte alls. Personligen har jag många goda erfarenheter av bra samarbete med företrädare för arbetarrörelsens politiska gren - på samma sätt som uppgörelser mellan olika parter kan göras på många områden. Men det som då är viktigt att minnas är att politiken just genom att vara baserad på idéer skiljer sig från exempelvis näringslivet, arbetsmarknaden eller andra delar av samhällslivet.
I sakfrågan är det bra med kloka regler om företagande i välfärden. Bara det inte sker till ett otänkbart pris, nämligen en stegvis socialisering av samhället.

Humanitära skäl

Jag är inte folkpartist. Däremot är jag, liksom många aktiva i detta fina alliansparti, mycket mån om den fria asylrätten. Sverige ska vara en humanitär stormakt med största möjliga öppenhet gentemot människor som flyr för sina liv.

Men vi har i vårt land ett problem som inte i första hand har att göra med människors rätt att söka asyl på flykt från terror, förföljelse eller naturkatastrofer. Det gäller hur vi tar emot de människor som kommer till vårt land, ser till att de integreras i samhället, och får del av välfärden i form av skola, omsorg och vård. Den delen av politiken, nyanlända människors integration, har sannerligen inte fungerat väl på många år.

Hur denna integration kan fås att fungera bättre är något som fyra kommunalt verksamma folkpartister tar upp i en debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen. På ett förtjänstfullt sätt lyfter skribenterna fram problemen med integrationspolitiken, vilka följder detta får - och vad som kan göras för att Sverige ska bli ännu bättre i sin roll som humanitär stormakt.

Detta har skapat åtskillig upphetsning bland människor som milt talat övertolkat skribenternas avsikter. Deras ärliga vilja att ge människor som flyr till Sverige en drägligare tillvaro tolkas närmast som någon sorts ambition att begränsa den fria asylrätten. Något sådant står dock inte att läsa i artikeln - och det låter sig knappast göras utan att vårt land bryter emot internationella konventioner.

Mot den bakgrunden ter sig upphetsningen över debattartikeln som aningen märklig. Artikeln sätter fingret på brister i integrationen, och den som tycker att svensk integrationspolitik fungerar väl kan självfallet ta avstånd från skribenternas synpunkter. Räck gärna upp handen i så fall!

Upphetsningen över synpunkter på integrationspolitiken faller med andra ord ganska platt. Sverige behöver en seriös debatt om hur vi på bästa sätt - av starkt humanitära skäl - kan välkomna och ta emot dem som i nöd söker sig till vårt land.

Den fria asylrätten ska vi värna. Hur vi sedan tar emot dem som kommer till vårt land är en av de viktigaste framtidsfrågorna som vi gemensamt behöver diskutera. Så länge integrationen fungerar så illa som den gör idag, så kan inga kloka tankar uteslutas. Och den som inte gillar de förslag som presenterades i DN får gärna komma med andra idéer.