28 april 2015

Vårdcentralsmyten

Du har kanske också hört påståendet om att vårdvalsreformen skulle ha lett till en våldsam överetablering av vårdcentraler i centrala Uppsala, medan särskilt den utsatta norra länsdelen drabbats hårt av bristen på närbelägna vårdinrättningar.

Nå, det är kanske dags för en faktakoll.

I Uppsala län (källa: landstingets hemsida) finns 52 vårdcentraler i länets åtta kommuner.
I det som brukar benämnas Norduppland, alltså länets fyra nordligaste kommuner, ligger tio av dessa. Kommunerna i Norduppland har enligt senaste statistik 64.038 invånare, alltså finns en vårdcentral per 6.404 invånare.

I länets två sydligaste kommuner, Enköping och Håbo, bor 61.197 invånare. Där finns nio (9) vårdcentraler, vilket ger 6.799 invånare per vårdcentral. Glesare än i Norduppland, alltså.

Än glesare mellan vårdcentralerna är det faktiskt i länets nyaste kommun, Knivsta. Där finns visserligen, tack vare vårdvalet, numera två vårdcentraler. Men med en befolkning på drygt 16.000 invånare blir antalet invånare per vårdcentral hela 8.052!

Men i Uppsala,då? Där har ju flera nya vårdcentraler startat, och det måste ju betyda att tätheten är betydligt högre. Eller?

Nej. I Uppsala kommun, med 207.362 invånare, finns idag 31 vårdcentraler. Det innebär 6.689 invånare per vårdcentral, även det alltså glesare än i Norduppland.

Sanningen är att nya vårdcentraler har etablerats där folk har bosatt sig, i kommunerna som växer och därför har ett ökande vårdbehov. Därför är vi i Alliansen glada för att nya vårdcentraler de senaste åren har startat i Knivsta, Bålsta, Enköping och Uppsala. Trycket hade annars varit alldeles för hårt på de få vårdcentraler som tidigare fanns på dessa orter.

Med andra ord; fakta och siffror är inte så dumt att ha när man pratar om frågor som dessa. Myter sprider sig så lätt.

24 april 2015

Ledarskap och mod

Nya moderaterna har fått en ny ledning. Det ger naturligtvis tillfälle att ompröva och utveckla, och det är bra. Ett stort arbete pågår nu i partiet på temat "Sverige kan mer". Det är mycket bra.


Men det finns ett problem med begreppet "politikutveckling". Människor utanför våra egna moderata led är kanske inte i första hand intresserade av hur vi "utvecklar" vår moderata politik; de vill veta hur vi löser de samhällsproblem som vi står inför. Då duger det inte att meddela att lösningar på problemen kommer om ett halvår.


För viss finns det samhällsproblem. Migration och integration (vad man än tycker om att människor flyr från sina hemländer). Hotet från Ryssland. Den samhällsekonomiska utvecklingen. Brister i välfärden - även om vården leder till att vi idag är friskare och lever längre än någonsin.


Att människor flyr från sina hemländer skapar problem som behöver lösas, vad man än tycker om att de flyr. Och om man då inte vågar stå för mer komplexa lösningar så blir det svårare att stå emot dem som tror på det enkla. Vi moderater måste erkänna att vi inte gjort så mycket mer än två saker. Vi har sett och erkänt problemet, och vi har varit tydliga med att lösningarna ska bygga på humanitet och öppenhet. Men det räcker inte. Vi måste visa att vi har lösningar på samhällsproblem nu, och inte om ett halvår.


Överenskommelsen om försvaret var bra, men det lämnar fortfarande obesvarade frågor. På samma sätt om i politiken för migration och integration lämnar det fältet fritt för andra krafter, och det påverkar situationen negativt.


Att samhällsekonomin kommer att skadas av höjda skatter och sämre företagsklimat är uppenbart, men har vi moderater visat hur alternativet ser ut? Att bara skylla på regeringen räcker inte, och att hänvisa till ett pågående "utvecklingsarbete" håller inte heller.


En sak som jag lärde mig av åtta år som ytterst ansvarig är att politik är något som pågår varje dag, hela tiden. Det behövs ett långsiktigt planerings- och utvecklingsarbete - men det behövs också svar på de frågor som människor ställer.


De svaren kan inte komma i morgon eller om ett halvår. Då har människor nya frågor som kräver nya svar. En del av utrvecklingen hos oss moderater måste vara att lära oss att svara på frågor som människor ställer.


Med konkreta lösningar, inte med svaret att utredning pågår.

22 april 2015

Rikssjukvård

Ägnar dagen åt seminarium om rikssjukvård i Socialstyrelsens regi. En insikt som växer under dagens föredrag och diskussioner är den enorma utveckling som skett i svensk sjukvård under de senaste åtta åren. Allmänhetens bild av vården kanske präglas av larmrapporter och mediala beskrivningar av vårdens alla brister och problem. I själva verket är vården mer effektiv och framgångsrik än någonsin.

Visst finns problem i svensk sjukvård, men även problemen visar att det har skett en utveckling. De största frågorna idag, våren 2015, handlar om patientsäkerhet, personalförsörjning och lika kvalitet över landet och mellan människor. Att de frågorna står högst på dagordningen idag beror förmodligen på allt som hänt för att utveckla vården sedan 2006.

Själva det faktum att landsting och regioner sitter tillsammans och löser nationella sjukvårdsfrågor är en sådan sak. I Uppala kan vi vara stolta över att Skandionkliniken lokaliserats till Uppsala och att Akademiska sjukhuset tilldelats flera rikssjukvårdsuppdrag. Men vi kan framför allt vara glada för att samarbetet och rikssjukvården har lett till att vården blir bättre - för alla berörda.

Att patientsäkerhet och skillnader i kvalitet har blivit mer uppmärksammade på senare tid är kanske inte så konstigt. Idag vet vi mer än någonsin om vilken faktiskt kvalitet vården håller. Det beror i sin tur på att vården mäts och granskas på ett helt annat sätt än för bara ett decennium sedan. Det har i sin  tur grund i en medveten satsning på dataregister som mäter vårdens insatser och kvalitet.

Det ska nu blir spännande att se hur vården fortsätter att utvecklas. Min förhoppning är att vården ska fortsätta att utvecklas genom att processer som startat får fortsätta. Min oro är att ett arbete emot kvalitetsutveckling som blottlagt brister ska vända till en tillbakagång till den gamla ordning som rådde innan vi vågade granska vad som faktiskt händer.

20 april 2015

När man vet bäst

Alex Schulman är kränkt. Visserligen försöker har få det till att hans krönika i Aftonbladet är självironi, men faktum kvarstår. Han har skrivit det han skrivit, och en kolumnist i Aftonbladet om någon borde veta effekten av texter och risken för att missförstås.

Men oavsett om Schulman är kränkt på riktigt eller "bara" missförstådd, så är både texten och den efterföljande reaktionen symptomatisk. Händelsen, texten och reaktionen är ett utmärkt exempel på hur dagens vänster tänker, handlar och reagerar.

Schulman hade alltså stannat på en plats där det råder stoppförbud. Uppenbarligen visste han också vad han hade gjort. Att en polis då har fräckheten att påtala detta för Schulman är givetvis o-er-hört.

Schulman är nämligen vänster. Därmed vet han självfallet vad som är rätt och fel, och behöver inte följa några beskäftiga trafikregler. Sådana är till för andra; för dem som inte själva kan skilja på rätt och fel. För är man vänster så förstår man bättre än andra - och kan därmed självklart göra sin egen tolkning av exempelvis trafikregler.

Det är nämligen vad som präglar vänsterns människo- och samhällssyn. Vänsterorienterade människor vill själva helst beskriva sin syn på världen som att man är lite varmare, lite mänskligare och lite ädlare än andra. Ytterligare exempel på samma sak kunde betraktas på DN Debatt igår.

I själva verket är vänstern, generellt sett, exakt som Alex Schulman. Eftersom man vet lite bättre,mså kan man göra lite som man vill. Och om man blir påhoppad för sina skrifter eller gärningar, så har man naturligtvis inte gjort fel.

För om man är vänster, så gör man inte fel. Framför allt har man inte fel. Aldrig. Fråga Alex Schulman. Eller de 31 som skriver på DN Debatt.

09 april 2015

Regeringsförvirringen

För några månader sedan: i regeringsförklaringen: En vägslitageavgift kommer att införas för att finansiera förbättringar av infrastrukturen. (tips till socialdemokraterna, förresten: det finns ett litet korrfel på eran hemsida. Jag har lagt till ett mellanslag mellan "finansiera" och "förbättringar").


Nu kommer beskedet att någon sådan avgift inte blir av. Orsaken sägs vara att det är "juridiskt och tekniskt komplicerat".


Det borde man kanske ha kollat innan man tog upp det i regeringsförklaringen.


Om själva vägslitageavgiften är inte mer att orda. Många blir glada över beskedet, inte minst de fackliga organisationer som kanske börjar tycka att deras intressen (som så ofta gemensamma med exportindustrin) fått ge vika lite väl ofta. Och om vi varken ska exportera kanoner eller pappersmassa, så kan man förstå att en viss oro sprider sig i de näringar som finansierar vår gemensamma välfärd.


Däremot är det mycket anmärkningsvärt att regeringen tar så lätt på sin egen regeringsförklaring.


Jag menar förstås inte att man mot bättre vetande ska införa en vägslitageavgift som inte fungerar, bara för att den kom med i regeringsförklaringen. Jag menar att en regeringsförklaring är ett så viktigt dokument att det borde tas på lite större allvar. För det som nu blivit uppenbart är att regeringsförklaringen är exakt vad man kunde befara: ett snabbt och slarvigt hoprafsat dokument som kom till bara för att det står så i grundlagen.


Dagens debacle är helt enkelt ännu ett exempel på att den regering vi nu råkar ha är helt oförberedd och dessutom tror att politisk styrning är något som man kan haspla fram steg för steg, allt eftersom saker och ting råkar hända. Bristen på strategi och politisk vilja är påtaglig. det är den strategin som borde ha funnits formulerad i regeringsförklaringen.


Jag har därför ett förslag till kortare, och enklare, regeringsförklaring för den aktuella regeringen:


Herr talman, ledamöter av Sveriges riksdag!
Sverige är i ett allvarligt läge.Svenska folket har röstat för ett regeringsskifte och en ny politisk inriktning. En ny regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gröna står idag redo att..., att..., att... regera.

Men vi är inte förberedda. Vi ser att det finns samhällsutmaningar. I skolan, arbetslösheten, miljön, försvars- och säkerhetspolitiken. Vi har inte pratat oss samman om en politik för dessa, och många andra samhällsutmaningar. men vi vill regera i alla fall.

Vi vill därför knäsätta en ny syn på begreppet regeringsförklaring i riksdagsordningen.

Vi förklarar härmed att vi är beredda att regera. Vi utser statsråd, sedan sätter vi igång att regera, så får vi se hur det går. Det kan gå bra, men det kan också hända att vår budget inte går igenom. Det får vi ta då, om det skulle hända. Det kan också hända att vi måste utlysa nyval, och då för vi göra det och sedan får vi se hur det går.

Vi vann valet. Svenska folket röstade för ett regeringsskifte. De fick oss. Nu regerar vi. Det får gå som det går.


08 april 2015

Spårlöst

Före valet lät det ju bra. Det skulle satsas både på nya spår och på en massa underhåll. I själva verket var det ingen hejd på hur mycket pengar det fanns, och hur snabbt dessa nya satsningar skulle komma igång.

Före valet, alltså.

Sedan gick det som det gick. Nu har vi en regering, som i alla fall har en socialdemokratisk statsminister, en socialdemokratisk infrastrukturminister och en civilminister som inte bara är socialdemokrat, utan dessutom bosatt här i Uppsala län. Att döma av retoriken före valet (före valet, som sagt) kunde man nästan tro att den sistnämnde menade allvar med sitt engagemang för bättre tågförbindelser.

Denna regering har nu presenterat sina satsningar på infrastruktur för den närmaste tiden. De satsningar som med buller och bång utlovades före valet (före valet, alltså) finns nu inte alls med.

För att smita undan detta kommer  nu alla tänkbara ursäkter. Det är bara det, att de alla kan avfärdas med vad socialdemokraterna sagt tidigare. Och då inte bara före valet.

Bertil Kinnunen är socialdemokratisk ordförande i landstingets kollektivtrafiknämnd. Han försöker slingra sig undan på Facebook med att man inte kan genomföra allt på en gång. Fast i det här klippet lovar man faktiskt att satsningarna ska komma på en gång.

Då försöker Kinnunen med att regeringen minsann inte kan. De har ju pådyvlats en borgerlig budget "av Alliansen och SD". Det tål också att granskas. För den nuvarande statsministern lovade - efter valet (närmare bestämt den 24 september) - att presentera en budget som skulle gå igenom i riksdagen. Vi vet alla hur det gick med den saken.

Nu vet vi hur det blir, eller rättare sagt hur det inte blir. För det blir ingen satsning vare sig på ökat underhåll eller på fler spår till Uppsala.

Bertil Kinnunen presenterar ändå regeringens satsning som någon sorts framgång. Det gör han påpassligt nog genom att inte länka till oberoende medier, utan till socialdemokraternas egen hemsida.

Det är nog tur at den sidan finns, så att socialdemokraterna har lite positiva grejer att länka till.

Fast... om man ska vara noga, så är det fler spår på gång. Det gjordes nämligen satsningar under den förra mandatperioden, till exempel på dubbelspår i tunnel under Gamla Uppsala. Det är en satsning som förbättrar kapaciteten även söder om Uppsala. Men framför allt är det en satsning som verkligen blev av. Liksom Upptåg till Heby och Sala, SL-pendel till Arlanda och Stockholm, gemensam taxa för hela länet och mycket annat.

Man kan, bara man vill, även i kollektivtrafiken. Eller hur, Johan Örjes!?

07 april 2015

En armlängd bort

Än en gång diskuteras om en profilfråga för Alliansen ska kunna vinna en omröstning emot regeringen. Den här gången gäller det mångfald och valfrihet i välfärden, en fråga där Alliansens linje dessutom har mycket brett stöd bland allmänheten.


För att Alliansen ska vinna i denna fråga krävs stöd även av Sverigedemokraterna. Självklart är detta parti oförhindrat att rösta på Alliansens förslag. I så fall vinner Alliansen, och mångfalden och valfriheten är räddad. Det är bra.


Ett sådant agerande skulle på inget sätt vara ett närmande till SD. Detta parti ska hålla på - minst armlängds avstånd, och det finns goda skäl till det.


Det har påståtts att den så kallade decemberöverenskommelsen skulle innebär att Alliansen lagt sig platt för regeringen. Så är inte fallet. Alliansen gjorde det som man redan före valet sagt att man skulle göra. Alliansen höll ord och släppte fram en rödgrön regering eftersom den har ett större parlamentariskt underlag än de fyra allianspartierna.


Sverigedemokraterna visade under regeringskrisen i höstas vilken sorts parti man är. Partiets företrädare uttalade tydligt att man skulle fälla varje regering som inte ville förhandla med dem om invandringspolitiken. Man gjorde inga öppningar för samarbete i andra frågor, utan villkorade allt, precis allt, med en enda fråga.


Det är ett naturligt sätt för ett parti som SD att agera. Man sätter allt på ett kort, för man vet att det är den enda möljligheten. I ett sådant läge finns faktiskt bara en sak att göra för alla seriösa partier, och det är exakt det som alla seriösa partier gjorde. Man kom överens om att det största blocket ska bilda regering, och man kom överens om att detta block ska kunna lägga en budget som går att regera på.


Därmed faller ansvaret för decemberöverenskommelsen på ett enda parti: Sverigedemokraterna. de har med sitt agerande omöjliggjort en annan regering, till exempel en alliansregering med tyst stöd av SD. Därmed är SD också ansvariga för borttaget RUT och ROT, straffskatt på anställning av unga, höjda bensinskatter och allt annat elände som re rödgröna stoppar in i sin budget.


Sverigedemokraterna må agera som de vill. Men det finns goda skäl att tala om för alla borgerligt sinnade väljare att deras aparta syn på politikens spelregler är orsaken till att vi inte har en Alliansregering. Och att vi nu får en politik som bygger på vänsterns idéer.

01 april 2015

Med tillkämpad värdighet

Idag har det varit första april, en dag som brukar präglas av små lurigheter och skämt i media. Några av dem lyckade, andra knappt ens värda att dra på munnen åt. En av dagens favoriter är Arbetarbladet i Gävle som berättar att förre M-riksdagsledamoten Lars Beckman "kommit ut" som konstprojekt.

I år har jag noterat en intressant tendens. Jag kan ha missat något, men inte någonstans har jag set ett endaste aprilskämt med vänstern som avsändare. Första april verkar liksom inte vara vänsterns grej. Lite märkligt är det,mför vänstern brukar vara ganska skapliga på satir. I alla fall när de är i opposition.

Men det kan finnas en orsak.

Bra humor kräver ett rejält mått av självdistans. Det är egentligen bara satir, det vill säga att vara elak emot någon annan, som går att fixa någotsånär utan att våga ta sig själv på lite lite mindre allvar.

Och det är där vänsterns humorproblem ligger.

Satir bygger ju på att man är elak emot någon, helst någon i överläge. Det gick ju rätt bra för det röda laget så länge de var i opposition.

Med lite självdistans brukar man klara att skoja även om man hamnat vid makten. Men när vänstern nu parkerat sig vid köttgrytorna, så låser det sig liksom. Vilket alltså tycks bero på att de rödgröna vännerna verkar ha väldigt svårt att knäppa upp det minsta lilla.

Eller är det någon som väntar sig att utrikesminister Margot Wallström ska tagga ner? Eller statsministern? För att inte tala om mer okända (läs färglösa) ministrar som Mehmet Kaplan eller Morgan Johansson. De har helt enkelt alla så fullt upp med att ta sig själva på allvar att det liksom inte blir något utrymme för skoj.

Fast det blir ju en hel del humor av det ändå, i alla fall för oss som är deras politiska motståndare.

Som när utrikesministern efter att ha retat upp hela den muslimska världen säger stt hon själv tycker att hon skött Saudi-affären professinellt. Va?!

Eller finansministern, som missade chansen till en dräpande replik med glimten i ögat, och i stället blev tillrättavisad av vice talman Billström.

För att inte tala om utbildningsminister Fridolin. Jo, han gör ett seriöst intryck. Mycket seriöst, till och med. Så tillkämpat seriöst att exempelvis Monty Python-gänget skulle ha haft floder av tillkämpad seriositet att ösa ur, om det hade fått chansen.

Så när man tänker efter, så bjuder regeringen trots allt på en del humor, mitt i sin tillkämpade värdighet. Det blir rätt skoj, även om det inte är meningen.