28 juni 2016

Politiskt ledarskap

I torsdags röstade de brittiska väljarna för att landet ska lämna EU. Det fick till följd att premiärminister David Cameron omedelbart aviserade sin avgång i ett tal fyllt av självkritik.

I helgen uppdagades också att fullt kaos råder i Storbritanniens andra stora parti, Labour. Där är partiledaren Jeremy Corbyn häftigt ifrågasatt, och mer än halva hans skuggregering har avgått i protest mot ledaren.

Debatten om Brexit fortsatte i det brittiska parlamentet igår, och det var mycket talande att lyssna till de båda partiledarna. Medan Cameron sakligt konstaterade att väljarna röstat för utträde och att han tar konsekvenserna, så höll Corbyn ett tal där han placerade skulden hos alla andra än sig själv.

Dessvärre tycks Corbyns brist på självkritik, för att inte säga självinsikt, vara ideologiskt betingad. För på den brittiska arbetarrörelsen fanns, som sagt, inga som helst fel. Att Labours väljare svek den linje partiets ledning stod för skylldes i stället på den konservativa regeringen. Partiets egna tillkortakommanden nämndes inte med ett ord.

Något liknande kan också ses i det minst sagt röriga politiska läget i Spanien. De senaste åren har Spanien sett en ekonomisk utveckling som skiljer sig från många andra länder i Sydeuropa. Medan socialistiskt styrda länder som Grekland harvar vidare med fortsatt ekonomisk kris, har Spanien under ledning av konservativa Partido Popular (PP) lyckats lyfta sig ur krisen och visar en positiv ekonomisk utveckling (liksom för övrigt Storbritannien under Tories). I valet i december straffade dock väljarna PP för deras minst sagt solkade hantering av ett antal korruptionsskandaler. Vänstern, splittrade på två partier, fick flertal i valet. De två vänsterpartierna var dock så oense om hur vänstermajoriteten skulle fördelas, att nyval till slut fick utlysas. I nyvalet gick PP inte helt oväntat fram, men nådde inte egen majoritet. Vänsterpartierna kan fortfarande inte samla sig till ett regeringsalternativ. Deras ledare är så fyllda av självtillräcklighet att inte ens ett extraval kan bringa dem till sans. Samtidigt förklarar PPs ledare Manuel Rajoy att han självklart är beredd att ta det ansvar situationen kräver och bilda en regering för att styra landet i svår kris.

Här finns en instrumentell skillnad mellan höger och vänster, inte bara i Storbritannien och Spanien.

Politiskt ledarskap handlar inte bara om att ragga ihop flest röster. Det handlar också om att lösa samhällsproblem och att vara beredd att fatta svåra beslut. Det, i sin tur, kräver mod och förmåga till självinsikt - och i än högre grad förmåga att släppa prestige när situationen så kräver.

Manuel Rajoy och David Cameron äger de förmågorna, liksom för övrigt Fredrik Reinfeldt gjorde under sin tid som regeringschef.

Dessvärre ser vi, inte minst i Storbritannien, sorgliga exempel på hur populismen lurar även i moderaternas systerparti Tories. Det är beklagligt.

17 juni 2016

Mamma, pappa och den häftiga kompisen

De flesta av oss minns nog hur det var i tonåren. Man kan tycka vad man vill om könsroller och stereotyper, men därhemma fanns för det mesta en pappa som satte gränser och en mamma som torkade tårarna när vi ramlat och slagit oss eller när storebrorsan varit dum. Mamma och pappa uppfostrade, och det fanns (oftast) ett rollspel.

Men i takt med att vi växte upp, så fanns det också andra som präglade och påverkade oss. En annan stereotyp som inte går att komma undan, det är den där häftiga kompisen som vågade göra det som mamma och pappa hade sagt att vi inte fick. Kompisen som tjuvrökte, körde trimmad moppe, trackade lärarna och överhuvudtaget vågade säga och göra det där som vi nog tyckte var lite farligt och förbjudet men också ack så spännande.

För det var ju grejen. Häftiga kompisen gjorde det där som utmanade den (mer eller mindre) trygga hemmiljön. Häftiga kompisen visade att det gick att tänja gränser även om vederbörande - de finns av bägge könen - betedde sig rätt olämpligt ibland. Det förstod vi, men det handlade ju om att utmana föräldrarna snarare om att tjuvröka.

Det känns som om något liknande håller på att hända i det politiska samspelet mellan väljare, politiker och samhällsinstitutioner. Medan huvuddelen av det politiska samtalet antingen handlar om så kallade mjuka välfärdsfrågor som skola eller omsorg eller om lite hårdare frågor som ekonomi eller ordning och reda, så finns det också en ständig närvarande figur som manar på med de där lite farliga och utmanade grejerna. Det kan vara Donald Trump i USA, Boris Johnson i Storbritannien eller Vladimir Putin på den världspolitiska scenen. Vi har "sanningssägare i Polen och Ungern, men också i Grekland och Spanien. Skillnaden mellan dem är mer en gradskillnad än en artskillnad trots att de till det yttre ser helt olika ut.

Här hemma i Sverige har vi en alldeles egen folkhemsk variant av häftiga kompisen. Han bedyrar att han är snäll, minst lika snäll som både mamma och pappa, och att det egentligen är mamma och pappa som är dumma och mossiga.

Kanske är det inte häftiga kompisen som är det stora problemet. Tänk om det är hemmiljön som har misslyckats! Tänk om det helt enkelt kan vara så enkelt som att en betydande del av väljarkåren helt enkelt har tröttnat på visionslösa politiker "där henma" som helt har missat att 50-talsvärlden med svartvit TV och äppelkaka har övergått i rock 'n' roll! Om det då inte finns en mamma och pappa som klarar av att erbjuda en vision som lockar - då blir det rätt självklart att det farliga kompisgänget finns till hands.

Vårt västerländska välfärdssamhälle står inför enorma utmaningar. Miljoner flyktingar knackar på dörren och är bokstavligt talat beredda att riskera livet för att få bli en del av en kaka som i alla fall inte växer. Tillväxten står nämligen och stampar i de länder som av tradition stått vår välstånd och materiell utveckling - medan de länder som för bara en generation sedan kallades U-länder och sedan utvecklingsländer håller på att komma ifatt med stormsteg.

Paradoxalt nog är det då "häftiga kompisen" som står med en berättelse som lockar. Det är häftiga kompisen som både klarar av att prata om ordning och reda och om hur vi klarar välfärdssystemen, och häftiga kompisen gör det som häftiga kompisar alltid gjort bättre än mamma och pappa. Genom enkla lösningar - som låter just enkla.

I den etablerade fåran gör vi då exakt det som misslyckade föräldrar alltid gjort. Vi försöker vara som häftiga kompisen, fast bara lite ofarligare - och i värsta fall mycket töntigare. Några svar på de stora samhällsutmaningarna ger vi inte. Vi försöker bete oss som tonåringar - men  vi tillåter absolut ingen tjuvrökning. Däremot röker vi själva. På balkongen (pappa) eller under köksfläkten (mamma). Om nu någon hänger med på metaforen.

Det är hög tid för etablissemanget att ta hand om de verkliga samhällsutmaningarna och lyfta fram sina visioner för hur ett bättre samhälle kan formas. Ansvaret vilar tungt på de bägge politiska huvudriktningarna i aktuell politik - för de finns och tjänar inget på att förminskas. I stället för ett tjatande om "den svenska modellen" respektive att "Sverige går åt fel håll", så behövs mammor och pappor i debatten som vågar ryta ifrån och därigenom ingjuta det som påfallande många medborgare egentligen frågar efter. Nämligen respekt och kärlek i en alldeles lagom blandning. Att mamma och pappa tycker olika ibland och ger uttryck för det inför oss är bara bra. men det allra viktigaste är att de visar att de älskar oss (medborgarna) och varandra (demokratin) och är beredda att slåss för sina ideal. Det är så vi återvinner respekten för de värden som de allra flesta av oss står för.